Hjärta och Smärta i Hökarängen

En Intervju med Hökarängen Sound System


Daniel Westerlund (skivbolagsboss för det självständigt hjältemodiga skivbolaget Qvästlafve och ensam undertecknare för Hökarängen Sound System och dess tunnelbanbaserade musik) talar med Profets Chefsideolog Filip Lindström om charmiga knivhot i Hökarängen, extremt specifik lokalpatriotism och tubabstinens, i en intervju som tar dig runtom hela Stockholms blodomlopp.

Vad innebär ett musikaliskt blodprov taget från Stockholms pulserande tunnelbaneomlopp? Det undersöker Daniel Westerlund under namnet Hökarängen Sound System på albumet »Ryck upp rälsen under tåget!«, ett verk till fullo tillverkat ifrån samplade ljud från tunnelbanesystemet i och omkring Hufvudstaden. I en tid då den förgivettagna ynnesten att ta tricken endast rekommenderas till individer med samhällsnödvändiga yrken (vilket ju, kära läsare, är en tacksamt tolkningsbar premiss) ringer jag upp Daniel Westerlund där han sitter i sin studio, belägen i – javisst gissade ni rätt – Hökarängen.
        Då Daniel driver både Hökarängen Sound System och Qvästlafve, skivbolaget som den 22 april släppte »Ryck upp rälsen under tåget!«, inleder jag vårt samtal med frågor kring etikettens följande slagord: »SKIVBOLAGET QVÄSTLAFVE SLÄPPER EXTREMT LIMITERADE – NÄSTINTILL OBEFINTLIGA – FYSISKA OBJEKT SAMT OBEGRÄNSADE – NÄSTINTILL VIDUNDERLIGA – DIGITALA STRÖMMAR.«
        »Min fru är litteraturkritiker och kom över en bok från ett finskt bokförlag som hade en liknande idé, och det var så lockande att bara skapa objekt som flyger under radarn« säger Daniel över den knastriga videolänken. »Det kändes som en skön skala för mig att hålla på med just nu. Jag hade en längtan efter att ha att göra med objekt, efter att ha släppt digitala grejer i några år. Jag är pappersfetischist och behövde en ursäkt för att sitta vid skrivmaskinen.«

Qvästlafves »nästintill obefintliga« fysiska släpp görs på kassettband omslagna av handgjorda, skrivmaskinsstämplade paketeringar som i sin enkelhet visar på ett kärleksfullt hantverk som så väl går ihop med ett självständigt skivbolag med okonventionell musik i arsenalen. Det är nämligen tämligen ovanliga ljud som ryms på »Ryck upp rälsen under tåget!«, något som egentligen inte tycks vara ett problem då Qvästlafves ovan nämnda motto följs till punkt och pricka. Den så kallade »deluxe-upplagan« av skivan – som gavs ut i fem exemplar och utöver själva kassetten också innehöll tunnelbaneinspirerad glitchkonst och en chapbook (en 1700-talsbenämning på ett fanzine) fylld med samtalstranskriptioner från Daniel Westerlunds resor – sålde slut på bara ett par dagar, vilket pekar på att anhängare till små, ultranischade skivbolag är lojala till, och aktivt engagerade i, produkter som tillverkats med hjärta och eftertanke.
        »Har du märkt någon skillnad i kassettefterfrågan sedan du började ge ut sådana?« frågar jag Daniel, då jag personligen har känt av en ringa ökning i kassettutbud från aktörer i det så berömda Stockholms Underjordiska Musiksällskap.
        »Förra året släppte jag bara digitalt, men sedan kom Sagor & Swing och frågade om de kunde ge ut något på Qvästlafve« svarar Daniel. »Det var först snack om enbart digitalt släpp även där, men när Sagor & Swings ’Modular’ väl kom ut undrade många var det fysiska släppet var. Folk längtade efter ett nytt Sagor & Swing-släpp att faktiskt kunna hålla i handen, och då började jag tänka på kassetter. Så, det var i princip ’popular demand’ som gjorde att det blev kassetter, från och med i år, från och med Sagor & Swing och framåt.«

Sagor & Swings »Modular« i efterfrågat fysiskt format

Qvästlafve fanns från början till för att släppa Daniel Westerlunds egna projekt, men efter en utgiven all star-skiva vars totala vinst gick till Greenpeace spirade tanken på att låta bolaget växa, och idag finner Daniel större behållning i att släppa andra artisters verk. Han säger att »Ryck upp rälsen under tåget!« kommer bli hans sista egna släpp på Qvästlafve på ett tag, och vi går således över till att diskutera detta mastodontprojekt som nu ser dagens ljus.
        »Skivan har genomgått en rad förvandlingar« berättar Daniel. »Allt började 2009, och min tanke då var att projektet bara skulle bestå av text. Jag skulle åka tunnelbana i 24 timmar, spela in allt och göra en lång transkription av hela resan. Det var ursprungstanken. Jag pallade inte åka mer än 12 timmar, så jag var tvungen att överge den idén. Jag gick hem med svansen mellan benen, och lät tanken vila några år, för jag visste inte vad jag skulle göra med inspelningarna. Senare föddes idén om en hybrid mellan ljud och text, och med tiden blev musiken fokus. Transkriptionerna av alla samtal jag spelat in hamnade i bagageluckan. Sedan dess har jag gjort åtta långa sessioner på tunnelbanan och spelat in ljud.«

»Hökarängen är som en skadeskjuten fågel man vill ta hand om«

- Daniel Westerlund, Hökarängen Sound System

»Jag är nyfiken över vilket ljud från tunnelbanesystemet som är mest tacksamt att skapa musik utifrån« säger jag.
        »Det är helt klart annonseringen som kommer vid varje ny station« säger Daniel och nynnar den välbekanta signalen. »De tre tonerna kan du göra allt av.«
        Låttitlarna på »Ryck upp rälsen under tåget!« är alla baserade på de samtal som Daniel snappat upp under sina färder, såsom »Drack Du Vällingen« där en fundersam moder förhörde sitt barn om hur mycket av den grötliknande sörjan telningen fått i sig. Jag går hårt på Daniel eftersom skivans första spår, »Vårby Gård«, är döpt efter en avlägsen station på Röda Linjen, då jag trodde att hans artistnamn främst skulle spegla livet på Gröna Linjen.
        »Jag fick för mig att skivan skulle vara mer lokalpatriotisk« säger jag med rynkade ögonbryn.
        »Det är det ju ändå i artistnamnet, det kanske får räcka« försvarar sig Daniel. »Jag har bott i Hökarängen i fyra-fem år, det är som en skadeskjuten fågel man vill ta hand om. Man vill passa på att vara lokalpatriotisk när man kan. Nu i och med karantänen lämnar jag knappt Hökarängen.«
        »Kan du utveckla det här med att man vill ta hand om Hökarängen?« frågar jag, då jag under mina visiter i denna Farstas kronjuvel har känt liknande känslor.
        »Det är bara en känsla man får« skrockar Daniel. »Det bor många sargade människor här, som man ser i centrum varje dag. De känns som kvarlevor från 70-talet som stannade kvar på torget. Ibland får man hjälpa dem hem, när de inte kan resa sig upp, och när man kommer hem till dem börjar de hota en med kniv, fast ändå kärleksfullt. Sedan går man hem. Det är mycket hjärta och smärta här i Hökarängen.«

»Ryck upp rälsen under tåget!« med tillhörande deluxe-produkter

I Hökarängen existerar en anda, en själ som jag tror Daniel är på spåren i sin beskrivning av spök-alkisarnas torgtillvaro. Det finns en tyst (och ibland uttalad) överenskommelse om att hålla Hökis sunkigt, att tillåta dess invånare att vara som de är. Jag använder ett urvattnat uttryck, när jag påstår att det svävar en oformerad gemenskap över Hökarängens kuperade, sällsamt ockuperade landskap. En aktör som Daniel Westerlund och hans Qvästlafve bidrar parallellt till både uppehållandet av den dekiga mystiken, och det kulturromantiska syrgasmolnet som ligger tätt över förorten.
        »Har du känt så här för en ort någon gång tidigare i ditt liv?« frågar jag Daniel.
        »Egentligen inte« säger han fundersamt. »Det här är det ställe jag bott på längst sedan jag flyttade hemifrån, och jag känner mig rotad här. Jag är uppvuxen i Salem, och bodde ett tag i Axelsberg, men Axelsberg klarar sig självt. Axelsberg är ingen skadad fågel. Axelsberg behöver inte ens hjälp.«
        »Hur viktig har tunnelbanan varit i ditt liv?« undrar jag.
        »Eftersom jag inte har körkort och har jobbat inne i stan de senaste 20 åren blir det många tunnelbanefärder« svarar han. »Jag är på något sätt tvungen att åka tunnelbana, och att spela in tunnelbanan, klippa sönder tunnelbanan och göra musik av tunnelbanan kändes på något sätt som att ta makten över och kontrollera sin vardag.«
        »Saknar du tuben nu när du rekommenderas att inte åka med den?«
        »Ja, lite grann. Jag åker med min dotter till Farsta ibland, men då känns det mest kul att se folk. Hur gör du?«
        »Jag kör busstricket« avslöjar jag. »Det är ju som att planka, men ändå inte. Jag existerar i gråzonen kring förbrottsligandet av bussåkning.«
        Kanske överanalyserar jag petitesser, vilket ju är min bästa gren, men jag känner att Daniel Westerlund inte kunde hittat en bättre tid för släppet av »Ryck upp rälsen under tåget!«. Jag, och kanske fler med mig, saknar just nu det vardagliga, det vanliga, det lilla vi inte får uppleva. Så, kära läsare, när saknaden efter tunnelbanans tretoniga stationsanmälan växer sig som störst, lyssna på »Ryck upp rälsen under tåget!« och lev er in i det som i dagarna endast är de mest samhällsnyttiga individer förunnat.

27 April 2020